han skickade stormtrupperna

I höstas. Genom ett av barnen hittade han vägen in till barnen hemma. Lätt att hitta, lätt att genomskåda. Samma manipulerande, samma sätt att uttrycka de väl inlindade lögnerna. Han har lärt dem väl och de har sugit i sig. Inget hopp om att kanske, en dag…

Men ändå. Glädjen och kraften i känslan av att denna gången drabbades jag inte av panik. Ingen dödsångest, ingen djup brunn av maktlöshet. Jag var stark. Jag är stark.

Även om oron för vad han kan göra alltid finns där liksom nödvändigheten att aldrig slappna av, att alltid vara på min vakt är en ständig följeslagare som jag aldrig kommer att bli fri från så är lättnaden över att han håller på att tappa greppet om mig alldeles underbar.

Jag är stark.

lämna mig ifred

 

Nej. Jag vill inte höra av mig. För du förstår inte.

Du förstår inte hur mycket du har skadat mig. Du förstår inte hur illa du har gjort mig. Du förstår inte hur ont det gör. Du förstår inte vad du har utsatt oss för.

Du förstår verkligen inte.

 

Du. Förstår. Verkligen. Inte.

 

Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred. Lämna mig ifred.

 

hatar du Honom?

 

Du frågar om jag hatar Honom.

 

Nej, det gör jag inte, svarar jag. Varför skulle jag göra det?

För att Han har trasat sönder mig så att jag aldrig mer kommer att kunna leva ett normalt liv? För att Han har sett till att familj och vänner vänt mig ryggen? För att Han har tagit tre av mina barn ifrån mig? För att Han såg till att en av dem tog sitt liv? För att jag alltid kommer att leva med sorgen?

Varför skulle jag hata Honom?

Men jag vet att Han hatar mig.

 

Varför då? undrar du.

 

För att jag sitter inne med sanningen, svarar jag.

 

jag saknar er så jag vet inte vad

 

Jag saknar mina barn så jag vet inte vad. Tre av mina barn fattas mig, en av dem kommer jag aldrig någonsin att få återse. Det gör så ont att det går inte att beskriva.

Men samtidigt. En förbjuden känsla.

Lättnad.

Genom att välja bort mina barn har jag valt bort deras far. Har valt bort de ständiga hoten och trakasserierna. Slipper det psykiska våldet, den mentala tortyren. Kan leva något sorts normalt liv utan att ständigt behöva försvara mig mot en störd persons illvilja och önskan att knäcka mig.

Jag slipper Honom men har förlorat mina barn.

Men jag överlever.

Det skulle jag inte ha gjort annars.

 

Categories nu

mitt stora hjärta

Undrar.

 

Undrar varför jag tänker så mycket mer på andra än vad andra tänker på mig. Att jag aldrig tycks lära mig. Som med hennes saker. Jag har fortfarande inte fått tillbaka det som Han och Två tog. Det som jag blivit lovad att få tillbaka, av de samma personer som anklagar mig för att mig går det inte att lita på. Det som jag förmodligen aldrig kommer att få ta del av.

Samtidigt har jag en stor kartong med saker som jag sparat till hennes vänner för jag känner att det inte är mina saker, det är sådant som tillhör dem som delade hennes liv just då. Kartongen står här hemma och väntar på de som aldrig kommer att höra av sig, de som hatar mig och som inte vill ha någonting med mig att göra. Men ändå sparar jag allt för hoppet är det sista som överger mig. Hoppet om att de en dag ska vilja ta kontakt, att de ska finna viljan till förståelse för hur det var och att det inte handlade om mig. Att de en dag ska vilja lära känna mitt älskade barn genom den som kände henne allra bäst – hennes mamma. Att vi kanske också ska kunna vila i vissheten om att vi vårdar hennes minne tillsammans.

Jag vet att det aldrig kommer att bli så, jag är för alltid förlorad och jag vet att sanningen aldrig kommer att göra mig fri. Ändå sparar jag.

Hoppas.

Och förbannar mitt alldeles för stora hjärta.

Det som älskar hela världen.

 

felsäkert läge

 

Mycket har hänt och den här hösten har fört med sig många tankar. Tankar som har manat till förändring och som gjort mig vidöppen för intryck. Jag har känt mig hudlös, inte kunnat värja mig eller avskärma mig från omgivningen. Bilar som kör förbi på gatan utanför mitt fönster har åkt förbi inuti mig. Människor som samtalar med andra och varandra har även samtalat med mig. Perceptionen har varit allt annat än selektiv.

Jag har därför börjat avskärma mig på annat vis, försöker välja bort så mycket det bara går av sådant som påverkar mig och som stjäl min ork och energi. Tittar inte på TV, stänger av mobilen och ignorerar mejlkonton. Gör så lite som möjligt. Var sak har sin tid och nu har lugn och ro och vila sin. Satt min tillvaro i felsäkert läge.

Därför har jag valt att stänga den öppna dörren till den här bloggen. Även om jag inte skrivit så mycket på sistone så är den ständigt närvarande och jag behöver ta en paus från det offentliga i den. Kanske behöver jag också få möjlighet att skriva annorlunda, det får framtiden utvisa. Jag kommer inte att stänga ner den helt, en dag kommer jag att öppna dörren igen. Den har gett mig så mycket. Först som en möjlighet att få bilderna som snurrade på repeat i mitt huvud att göra det någon annanstans. Sedan fick den möjlighet att visa mig att jag inte var ensam, att jag inte var galen eller att det som hänt var mitt fel. Jag fick också ynnesten att få känna att den varit ett stöd även för andra drabbade men det viktigaste av allt är att den gett mig vänner, en del för livet. Tacksamheten är enorm.

Ännu så länge är mina andra bloggar igång, någon sorts möjlighet till att uttrycka mina tankar och min kreativitet behöver jag.

Ses där!