hur Han gör sin ”sanning” till en allmän sanning

Först kommer påståendet, Hans ”sanning”. Sedan ser Han till att jag hamnar i den situationen att jag måste handla så att Hans ”sanning” blir en allmän sanning, utan att någon vet (eller bryr sig om att ta reda på) hur det gick till.       T ex:

”Sanning”:  ”Hon vill inte att Han ska få träffa sina barn.”  Det vill jag naturligtvis, det är klart att ett barn ska få ha en fungerande relation med sin far.  Men… inte om Han misshandlar, mordhotar och trakasserar mig. Eller hotar och trakasserar personer i min omgivning. Eller utsätter barnen för psykisk och kroppslig skada. Till slut, för barnens skull, måste jag säga ifrån, de får inte åka till Honom. Alltså har Hans ”sanning” blivit en allmän sanning, utan att någon vet (eller bryr sig om att ta reda på) hur det gick till.

”Sanning”:  ”Hon vägrar att ha kontakt med mig.”  Jag har inga problem att ha kontakt med andra människor. Jag har inga problem med mina relationer till andra människor. Däremot har jag problem med kontakten och relationen med Honom, eftersom Han systematiskt utsätter mig för psykisk misshandel, hot och trakasserier. Och även hotar att döda mig. Därför har jag valt att införa nollkontakt. Alltså har Hans ”sanning” blivit en allmän sanning, utan att någon vet (eller bryr sig om att ta reda på) hur det gick till.

”Sanning”:  ”Hon bryr sig inte om sina barn.”  Jag bryr mig jättemycket om mina barn, jag har valt att bära ut sex stycken till det här livet. De är mitt allt, min stora gåva av kärlek till livet. Jag älskar dem och vill att de ska vara hos mig för alltid. Men. Han använder ”Två” och ”Tre” för att komma åt mig. Han äter sig in i deras hjärnor, manipulerar och gör dem till sina marionetter för att komma åt mig. Det är mig Han vill åt. Det är min sanning som är Hans stora rädsla och därför måste Han vända mina egna barn emot mig. Sina egna barn mot sin mamma. Därför är det alltför svårt för mig att kunna ha kontakt med dem. Jag tål inte mycket mer nu, jag är alltför sårbar, därför väntar jag, hoppas jag, att det ska komma en dag då de förstår. En dag för försoning. För Ett är hoppet ute men jag kommer aldrig att sluta hoppas på ”Två” och ”Tre”. Alltså har Hans ”sanning” blivit en allmän sanning, utan att någon vet (eller bryr sig om att ta reda på) hur det gick till.

dysfunktionell familj

Han kommer från en dysfunktionell familj.

Vad det är för ”fel” på Hans pappa ska jag inte spekulera i, annat än att jag har konstaterat att han inte är en trevlig person. Det lilla jag har träffat honom, Hans far alltså, har han betett sig som sin son, förutom att han helt öppet utsatte sin nya fru för grov psykiskt misshandel. Jag kommer aldrig att glömma hennes vädjande ögon som skrek på hjälp när jag senast var där. Jag gjorde ingenting, jag var själv alldeles för nerpsykad för att förstå vidden av det hela. Han (pappan) ska visst vid ett tillfälle skrikit så mycket åt henne att hon fick en hjärtinfarkt. Den episoden om sin far skojade Han gärna om. Om det är sant är det fruktansvärt, både händelsen och att Han skojar om det.

Hans far har, vad jag vet, två söner med olika kvinnor. Båda sönerna har samma tilltalsnamn och efternamn.

Hans far sålde på loppis, när jag fortfarande levde ihop med Honom. Pappan brydde sig aldrig om våra barn, intresset var och har alltid varit obefintligt. Men ibland kunde han skrytsamt komma med en kartong med leksaker. Trasiga leksaker som han inte hade kunnat sälja på loppisen… (En Bobbycar utan hjul, en docka utan armar…)

Hans mamma är, vad man skulle kunna kalla för, nervklen. Hon har varit icke fungerande förmodligen hela Hans liv. Mycket pillerätande. Hon är snäll och rolig, det säger jag ingenting om, men att hon på något vis skulle ha haft förmågan att kunna ge ett barn stöttning och ledning under en uppväxt ställer jag mig starkt tvivlande till. Att lämna sin son på fem år ensam hemma på dagarna när föräldrarna jobbar för att sonen inte vill vara hos mormor säger en hel del. Även om det är möjligt att Han ljuger även om sin uppväxt har jag träffat henne tillräckligt mycket för att förstå att ett ensamt barn hos henne (och Hans far) inte har kunnat få den trygga och goda uppväxt ett barn behöver för att kunna fungera normalt i ett samhälle.

Hans mamma hade förmodligen inte heller haft en bra uppväxt. Hennes mamma styrde familjen med järnhand och hennes bror fick inte flytta hemifrån, utan bodde med sin mamma ända tills hon dog av ålderdom.

jag undrar…

…varför Han inte betalar en räkning på 57 kronor? I nio månader i rad? För mig handlar det då i alla fall inte om att man inte har råd. Utan att man skiter i det.

Kronofogden

Eftersom Han är skadeståndsskyldig gentemot mig får jag lite då och då brev från Kronofogden. Där kan man läsa följande:

Han har för närvarande sammanlagt 39 mål hos Kronofogden.

3 st är obetalda studiemedelsavgifter på sammanlagt 17,626:-.

33 st är obetalda underhållsstöd på sammanlagt 17,326:-

Rättshjälpskostnad 1,500:-

Brottsoffermyndigheten 5,283:-

Och så skadestånd till mig 4,782:-

Noterbart är att skulder har preskriptionstid, så Han har underlåtit att betala skulder i betydligt större omfattning än vad denna sammanställning visar. Han har t ex konsekvent undvikit att bidra till försörjningen av sina barn, dvs betala underhåll.

jag undrar…

…varför Han inte ville att Hans barn skulle vara hos Honom samtidigt som Hans sambos dotter var där…

jag undrar…

…varför Hans dåvarande sambos yngsta dotters pappa inte ville att Han skulle vara ensam med hans dotter…

mer om umgängesdomen

Han ville också ha beslut på när barnen skulle åka till Honom. Jag tyckte väl att det var en bra idé, då barnen tidigare inte haft en aning om om eller när de skulle åka, tänkte att det skulle få Honom att ta ansvar över umgänget, så jag gick med på det.

Barnen fick bestämma själva när de ville åka (vilken lyx!) och det står också så i inlagan, att jag har ”inhämtat barnens synpunkter på omfattningen av umgänget” och att jag i ”samråd med barnen” kommit med förslag.

Det gillade Han INTE. När barnen var hos Honom tvingade Han dem att ändra alla datum så att det passade Honom. När de kommit hem visade det sig att de varit så rädda för Honom för att Han blivit så arg att de hade gått med på att ändra datumen.

Han skriver bl a följande: Att (mitt namn) inte har tagit hänsyn till Hans önskemål, att Hans yrkan inte hade tagits hänsyn till. (Fastän det varit barnen själva som fått bestämma och de hade visst tagit hänsyn till vad Han ville, det såg jag till.)  ”Men efter att ha diskuterat detta med barnen har vi kommit fram till följande önskvärda lösning…” (Dvs efter att Han tvingat dem att ändra på datumen så att det passade Honom.)

Jag lät barnen förstå att det var vad de ville som var det viktiga, om man bara tog hänsyn till andra. Jag lät dem skriva om datumen ytterligare en gång. Tre gjorde det. Två vågade inte.

mer om ”Han har egna regler”

Jag har skrivit om det tidigare, om domslutet Han tolkade på sitt eget vis och som Han sa inte gällde. Domslutet löd bl a så här:

”(Hans namn) och (mitt namn) skall minst fyra dagar före varje umgängestillfälle ta kontakt med varandra för att kontrollera om eventuellt hinder för umgänget föreligger.” Och (i bilagan som avhandlar formerna för umgänget): ”(Mitt namn) kräver vidare att (Hans namn)  minst fyra dagar före varje umgängesperiods början telefonledes kontaktar henne och bekräftar att umgänge kommer att genomföras. Får hon ingen sådan kontakt kommer hon inte att sätta barnen på bussen till K-stad.”

Detta är också vad som står i mitt yttrande inför förhandlingen. På detta svarade Han följande:

”Jag går i övrigt med på att fyra dagar innan umgänge skall meddela om umgänget skall komma till stånd eller ej förutsatt att denna kommunikation även omfattar (mitt namn) i händelse av att något förhindrar barnen från att komma till mig.”

Detta tolkade Han så här:

Att om inte jag hörde av mig till Honom fyra dagar innan barnen skulle åka, fick Han göra som Han ville, utan att höra av sig till mig. Och att om inte jag gjorde som Han ville, och Han behövde inte berätta vad Han ville till mig, så var det jag som hindrade Honom och bedrev umgängessabotage. Han gjorde rätt och jag gjorde fel.

till er som är tysta

Framför allt, till er som VET men som väljer att vara tysta, vill jag berätta följande:

Ni tror att det är ok att ha kontakt men att inte säga någonting. Att vara tyst om det som skett och det som pågår. Jag kan inte förstå det. För mig är det samma sak som att tycka att det de gör mot en annan människa är helt i sin ordning.

Ni tror att det är bra att ha kontakt men att inte prata om vad de utsätter andra människor för. Att det skulle hjälpa att låta dem fortsätta att tala illa om andra utan att ni säger ifrån eller att prata om vardagliga saker och att ni, med ert goda förstånd, skulle kunna få dem på bättre tankar, att ni skulle vara en positiv motpol till allt det sjuka.

Det kan ni inte. Det enda ni bidrar till med denna kontakt är att de tolkar det som att ni håller med. Att det de gör är rätt och att allt jag/vi gör är fel.

Till och med en sådan ytlig sak som att vara vän med dem på Face Book tolkas av dem som att ni håller med dem. Att det de utsätter oss för är rätt och att även ni tycker att det vi gör är fel. Bara så att ni vet.

exempel på osanningar del 11

”Han uppger följande. Det finns egentligen inga ouppklarade konflikter kvar sedan Hans och (mitt namns) separation.”  (Nej, det fanns väl just inga konflikter alls i vårt förhållande, bara psykiskt våld, sexuellt våld och förmodligen också fysiskt våld.)

”I likhet med de flesta andra separationer var det dock en jobbig och uppslitande period eftersom de båda är viljestarka individer.”  (Vi hade ingen separation på det viset. Jag bad Honom flytta om Han inte ville ta ansvar för en familj. Han flyttade. Vårt förhållande var dock en jobbig och uppslitande period pga Hans psykiska våld, sexuella våld och förmodligen också fysiska våld gentemot mig.)

”Det påstådda mordhotet är ren lögn.” (Nej, det är så sant som det bara kan bli. Han ringde klockan halv sex på morgonen den 12 juni 2003 och skrek bl a följande: ”Hora! Jävla fitta! Du ska brinna i helvetet! Jag hatar dig! Jag ska döda dig! Jag slängde på luren och väckte min sambo och berättade vad som hänt. Berättade också en del för ”Ett”, som vaknat och undrade vad som stod på. Jag skrev också ner vad Han skrikit åt mig. Men jag polisanmälde inte. Tyvärr. För barnens skull. Tyvärr.)

”Han håller heller inte med om att Han varit hotfull och otrevlig i telefon.”  (Nej, det är klart, varför skulle Han erkänna det? Men nu är det ju så att Han även varit hotfull och otrevlig i telefon mot andra i min närhet, såsom min sambo och min mamma och även blivit dömd för det. Så att neka funkar inte längre.)

”Under deras samtal har de dock höjt sina röster och elaka ord har förekommit.”  (Han har höjt sin röst mot mig och Han har sagt elaka ord till mig.)

”Han har dock bett (mitt namn) om ursäkt för vad Han sagt.” (Har jag inte märkt. Och skulle det vara så att Han någon gång har gjort det har Han då sannerligen inte menat det, för jag har inte märkt någon förändring av Hans beteende till det bättre.)

”Han har inte varit bra på att engagera sig i vissa av barnens fritidsintressen.”  (Nej det har Han inte. Han har inte engagerat sig i några som helst fritidsintressen. Han har med all önskvärd tydlighet visat att det är totalt ointressant för Honom och till och med vid tillfällen sett till att de missat dem.)

”Han har dock främjat andra av barnens intressen.”  (Vilka då, förutom de som delades av Honom?)

”Han har kommunicerat med barnen genom brev.”  (Han har inte skrivit brev till barnen, tvärtom har Han hånat och förlöjligat förslag på detta. Exempel på det har jag svart på vitt, i ett mejl Han skickat till ”Tre”.)

”Han anser inte att Han brutit kontakten med (mitt namn).”  (Nej, Han gör sitt bästa för att fortsätta med den psykiska misshandeln. Fortfarande. Hot, ofredande, förtal mm. Fast det kan väl knappast räknas som kontakt. Någon vettig kontakt har vi inte haft på många år, sedan Han valde att upphöra med den.)

”(Mitt namns) äldsta dotter har drabbats av ätstörningar. Han anser att (Mitt namn) bitvis skötte problemet märkligt och att Han kände att Han inte fick tillfälle att påverka situationen.”  (Vad menar Han med ”märkligt”? Att jag ville att hon skulle äta? Att vi hade en bra kontakt med skolan? Att jag såg till att hon fick professionell hjälp? Varför skulle Han ha möjlighet att påverka? Han var inte släkt med henne, hade ingenting med det att göra. Det var väldigt många andra i vår närhet som hellre skulle ha haft möjlighet att påverka. Dessutom gav jag Honom den möjligheten, fastän jag inte behövde, men Han ville inte ha den. Han ville bara klaga och bråka. Och det gjorde Han så fort Han fick tillfälle. Påverkade gjorde Han i alla fall, hennes tillfrisknande motarbetade Han så gott Han kunde. Hon kunde inte åka till Honom, då hon gick ner så mycket i vikt när hon var där, så mycket som fyra kilo på en helg och det hade hon inte råd med.)

”Han anser vidare att (mitt namn) har ägnat sig åt umgängessabotage.”  (Hur? Varför? Överhuvudtaget ställs frågorna Hur? och Varför? alldeles för sällan till Honom. Nej, det har jag inte. Det har Han ordnat med så bra själv. Genom att vägra prata med mig om det som rör barnen, kräva saker Han inte har rätt till, ofreda och hota, bete sig totalt respektlöst, visa stor hänsynslöshet och inte visat något som helst intresse av att saker och ting ska fungera.)

”Han har varit långtidssjukskriven sedan Han ”gick in i väggen” 1999.”  (Han har varit sjukskriven större delen av sitt liv sedan våren 1989, pga olika psykiska besvär.)