panik

 

Trodde jag såg Honom på bussen. Jag fick panik. Kunde inte vara kvar.

För en tid sedan trodde jag att jag såg Honom vid tågstationen. Jag fick panik då också. Smög mig fram bakom en busskur och kunde konstatera att det jag trodde var Han i själva verket var någon helt annan, inte det minsta lik.

Jag ser Honom hela tiden, överallt. Jag ser Honom i gester, i ord, i uttryck hos andra. Och jag får panik.

Vissa bilder och ljud skär som knivar i min kropp, min hjärna. Panik.

Det blir inte bättre.

Det blir värre.

 

det går inte att förklara

Vi pratar om det som har hänt ibland, sambon och jag. Det behövs fortfarande. För honom är det så svårt att förstå, hur det kan vara och bli så här. Varför jag ändå stannade, att jag aldrig berättade för någon, att jag försvarade Honom. Och sen barnen. Att de inte har förmågan att se, att de så totalt tagit till sig Hans sanning, att de kan behandla mig som de gör och hur de, på ett märkligt och osunt vis hänger fast vid Hans världsbild, som ändå, om man tittar lite närmare, framstår som allt annat än normal.

Jag försöker förklara: “Tänk dig en situation då du har blivit så grymt och förfärligt sviken av någon du älskar. Du vet, när allt är svart och det känns som om du håller på att gå sönder. Den totala kärlekslösheten, när du är osedd, övergiven och ingenting finns kvar. Håll fast vid den känslan. Lev i den. Så kändes det. VARJE DAG. Varje dag var en kamp för att försöka förstå, försöka få lite kärlek, bli sedd, känna sig förstådd igen. Ibland slängde Han till mig några smulor, lyckades låtsas att Han ändå var den Han utgav sig för att vara. De smulorna, de ögonblicken, var det jag levde för. De ögonblicken överskuggade allt annat. Överskuggade alla sanningar i världen,”

Men min sambo kan inte helt förstå. Det går inte. Inte för honom eller någon annan. Om man inte har varit med om det själv. Det är därför det är så befriande att prata med andra som har varit med om det. Att helt och hållet kunna känna sig förstådd, där det inte behövs några ord egentligen.

Och barnen då? De som är i allt det där, Hur mår dom? I all den där lyckan och gemenskapen och nyfunna syskon, kusiner och ny mamma? I allt sitt hat mot mig och den som har varit mer pappa åt dom än någon annan pappa?

“Ett” kallade Honom för “Han som inte finns”. Ändå stannade hon kvar. Valde Honom framför allt annat. Gjorde Honom till den pappa hon ville ha, slutade aldrig att tro att det var Han som fanns till för henne, som gav henne den kärlek hon så innerligt sökte efter och behövde. Hon lät Honom till och med hjälpa henne att dö. Det skulle jag också ha låtit Honom göra. Men nu blev det inte så.

 

nu vet jag

 

Det som jag egentligen redan visste men som jag hela tiden tvivlat på att jag vet.

Att Han är likadan mot alla. Jag är inget undantag. Han är känslomässigt kall och frånvarande, skuldbeläggande, kräver särbehandling, overklig kärleksuppfattning, bara Han räknas, utnyttjar andra, ljuger utan att blinka, snedvrider sanningen till oigenkännlighet, friar sig från all skuld, saknar empati, är arrogant och högdragen.

Han är bara så otroligt bra på att lura alla och få det att verka som om Han är något som Han absolut inte är.

Jag vet också att Han har ljugit för mina barn och vinklat sanningen för att de ska ta avstånd från mig.

Jag vet också, tvärtom mot vad Han och barnen påstår, att Han har pratat illa om mig och drivit fram en uppfattning om mig som inte har något med mig att göra.

Jag vet också att Han framgångsrikt projicerat sina egna störningar på mig och fått andra människor och mina barn att acceptera den bilden som sanning.

Det är inte heller bara mig Han har misshandlat psykiskt. Det är inte bara mig Han har haft ohyggliga vredesutbrott mot. Det är inte bara mig Han har önskat livet ur.

Jag har inte inbillat mig.

Det är inte bara jag.

Det är inte bara jag.

Det är inte bara jag.

 

Men det är bara jag som har förstått.

 

 

Rebloggat från “Lycka Nu”

 

Rekommenderar bloggen Lycka Nu. Hon Skriver väldigt insiktsfullt om hur det är att leva med en narcissist. Jag tar mig friheten att reblogga ett av hennes senare inlägg där hon väldigt bra beskriver hur en narcissist fungerar.

Även i kommentarerna finns det mycket att läsa, missa inte det.

 

Ett slut…

Ett värdigt avslut !
Det är någonting man aldrig kan få med och av en narcissist/psykopat.
Om man har lyckats att ta sig ut ur greppet,
eller den störde har tappat greppet,
och kört sin maktspelsstil till fullo.
Samt har lekt klart, spela kärlek seriös relateringen.
Begått för många otroheter, ljugit tillräckligt mycket,
för att kunna hålla isär lögnerna.
Samt har krigat klart denna relation….till botten !
Och lyckats spela upp sina draman fram och tillbaka,
ut och in tillräckligt många gånger enligt den stördes mått räknat !
( Samt kanske inte lyckats helt i sitt uppsåt,
att knäcka sitt objekt,
som utsatts för den stördes ständiga maktspel, gränslösa hat,illvilja,kyla och förtryck,
av sitt objekts alla behov och känslor )!
Men tills sist  insett att spelen är slut !
( Tömt sitt objekt på all bekräftelse, kärlek och kraft ) !
Och nu är det lilla roliga över,
( för den här gången ) !
Då objektet börjat att reagera och se vem denne har mött på riktigt !
Samt jakten på nya kickar inom den störde har börjar kittla runt  i medvetandet,
samt behoven av att bli  speglad rätt.
Få rätt bekräftelse för att kicka upp sitt ego igen !
 ( Och igen ) !
Och  känslan av att vilja trippa vidare i sitt tomma missbruksliv.
Då har slutet kommit, och ingenting får avslutas och  göras fint jyst och mänskligt .
Utan objektet måste tryckas ned lite till,
och gärna känna sig dumpad kränkt och värdelös.
Och det största nöjet skulle för den störde vara,
om objektet bryter ihop, gör någonting desperat,
fortsätter att försöka nå fram till den förlorade  kärleken.
( Ber om förlåtelse, tar på sig skulden och misslyckandet ) !
Eller är lika kall och oberörd som den störde,
och är lika målmedveten i sin jakt efter ett nytt kickobjekt !
Eller lever ett missbruksliv i övrigt som den störde gjort hela tiden,
och fortsätter att göra, efter relationens slut !
Den störde kan i detta slutskeede i relationen komma med förslagen,
att träffas nån gång om ett halvår eller ett år,
igen, fortsätta
vara vänner gagget, eller andra bisarra förslag,
som att ses om båda vill.
( Dvs när den störde kanske vill ) !
 1 gång per år eller nåt sånt !
( Om den störde kanske  skulle få ett ryck,
 av att vilja leka sina perversa lekar,
 t,ex katt och råtta,
eller behovet av att känna sig oåtkomlig,onårbar,attraktiv,
grandios och kunna  blicka ned ifrån sitt härskarrike en gång till.
Och tanka lite eventuell kvarvarande kärlek,
och attraktion från sitt utraderade och utbytta objekt ) !
 Men det viktigaste för den störde är att  mötet skulle vara,
 helt utan förväntningar och krav.
( Självfallet ) !
Och oavsett om den störde har något annat objekt,
som denne ” träffar ” !
Eller kanske vill träffa något annat lämpligt objekt när som haver !
Kärleken som var inkörsporten till relationen från början.
Den är borta för evigt i vilket fall !
(  Kärleken som i grunden bara var en lögn för den ambivalente,
kalla tomma narcissisten/psykopaten)
En lögn för att få in ett objekt i sitt nät av projiceringar,
av sitt inre hat och förtryck,
samt alla tillkortakommanden som den störde aldrig tar ansvar för i sitt missbruksliv !
Samt lögnerna om själsfränder, passion, stor kärlek, attraktion, lust och glädje, intimitet och  samhörighet !
Men nu är allt över !
Nu måste det hela få ett slut !
(Ett slut helt och hållet på den stördes kalla villkor) !
Makten och kontrollen intakt !
Grandiositeten, lögnerna om kärleken /relationen och objektet.
Rinner genom fingrarna som pärlorna i ett radband.
Ingenting var på riktigt, kärleken existerar inte,
han eller hon nådde inte upp till någonting,
så här ska livet vara, allt tar slut, allt ska vara fult, hatiskt, tomt, fördärvat och nedsmutsat.
Kärleken krossad.
( Den kärlek som den störde sökte, fick och krigade emot konstant )!

 

om något skulle hända mig

.

Rensar i mitt skrivbord. Där ligger det ett igenklistrat brev som det står “Om något skulle hända mig” på samt mitt namn. Det har legat där länge, jag har inte öppnat det. Nu gjorde jag det. Det är daterat till 22 juli 2003. Så här står det:

.

“Om någonting skulle hända mig, vilket jag antar att det hat gjort eftersom du läser det här just nu, så önskar jag det här för mina barn:

Jag vill att de UNDER INGA SOM HELST OMSTÄNDIGHETER SKILJS ÅT!! De är syskon och de HÖR IHOP!

Som omständigheterna är just nu när jag skriver det här, så är det allra bästa att de bor kvar här hos (min sambos namn). Han är stark och pålitlig och ser alltid till allas bästa. Han är väl förtrogen och involverad i “Ett”, “Två” och “Tre”s vardag, skolgång och fritidssysselsättningar. Han är den som känner barnen bäst, efter mig. Han kommer att se till att alla har det bra och att de får träffa min övriga familj. Han kommer också att se till att “Ett” får träffa sin far och “Två” och “Tre” får träffa sin. Barnen hör hemma här, tillsammans. Det är här de bor, går i skola och har sina vänner.

Jag vill INTE att “Två” och “Tre” ska bo hos sin biologiske far, (Hans namn). Han har psykiska problem som kommer att drabba barnen, inget som helst ekonomiskt sinne och har stora samarbetssvårigheter. Han har också visat ett i det närmaste totalt ointresse för barnens vardag och  skolgång. Det är tråkigt att behöva skriva det men så är det. Han kommer med största sannolikhet beröva barnen deras möjlighet till kontakt med övriga syskon och släktingar. Jag litar inte på honom. “Två” och “Tre” får hellre bo var som helst förutom hos honom.

Jag är fullkomligt medveten om att det här papperet inte är juridiskt giltigt. Men det är mitt hopp och min förtröstan att ni lyssnar och tar hänsyn till mina innersta önskningar. Snälla, låt “Ett”, “två”, “Tre”, “Fyra” och “Fem” växa upp tillsammans!”

.

livet från den ljusa sidan

 

Det är inte bara elände i mitt liv.

Jag startade den här bloggen för att ha en ventil, en sorts sopstation för allt det som hänt och som händer, för det som inte borde vara, vara sant.

Det har fungerat. Det har hjälpt, lättat på trycket, befriat mig så att det har funnits plats för mig och mitt “vanliga” liv. Jag har ju ett annat liv också, det goda livet som just på grund av att jag kunnat skriva av mig här, är ett riktigt bra liv. Jag har det bra – också. Jag är glad – också. Jag är lycklig – också.

Den delen av mitt liv har också fått en liten plats i det offentliga rummet, av naturliga skäl åtskiljt från den här.

Om det är någon som skulle vilja hälsa på mig där går det bra. Skicka ett mejl så meddelar jag adressen.

Välkomna!

 

när man inte läser ordentligt…

 

…kan det bli lite galet. I ett inlägg lite längre ner på sidan:  “läser om mig själv”, beskriver jag hur jag känner igen mig i en beskrivning av hur mina barn har manipulerats att ta avstånd från mig av sin, eventuellt personlighetsstörde, far.

Idag fick jag en kommentar av Kim från Suspicio som varnade mig för att det var en beskrivning av “PAS” en starkt ifrågasatt och missbrukad teori. Det visste jag redan om PAS, även om jag inte har satt mig in ordentligt i det hela.

Jag blev tipsad om länken till Familjerättssocionomernas sida och tog mig helt enkelt inte tid att ordentligt läsa igenom allt som stod där, skummade bara igenom de andra artiklarna och missade att det handlade om PAS. Så kan det gå när man inte är tillräckligt noggrann och jag är tacksam över att Kim/Suspicio gjorde mig uppmärksam på detta.

Jag tvivlar förstås fortfarande inte en sekund på att det är mina barns fars sjuka, störda och manipulerande beteende som har gjort att de så totalt har vänt sig från och emot mig. Någon annan vettig förklaring finns helt enkelt inte.

 

man kan ju hoppas

att det här beteendet, dvs att tycka att man har rätt att göra som man vill och att ta det man vill ha, är en ovanlig företeelse.

Men jag undrar jag.

Det är nämligen så att av de sökmotortermer som använts av besökare som hittat till min blogg ligger “stöld från dödsbo”, “egenmäktigt förfarande” och liknande bland de mest frekventa.

De flesta människor, hoppas jag i alla fall, har en gräns. Man ljuger inte. Man stjäl inte. Man är hederlig och gör det som är rätt. För de människor som inte omfattas av den gränsen, som inte har något samvete eller någon moral, ligger fältet fritt. Konsekvenserna, om de alls existerar, är knappt förnimbara.

 

förundersökningen, egenmäktigt förfarande del 3

 

Polisen har som sagt var gjort sitt bästa för att försöka hjälpa mig.

 

Han, polisen som höll i förundersökningen, har ringt till “Två” (den 9 november 2010): Han ERKÄNNER att han har lådan med tillhörigheterna till dödsboet efter “Ett”. Han uppger att han inte har lådan med sakerna efter “Ett” hemma och han vill inte uppge var han förvarar lådan. Han säger att han inte kommer att lämna dessa saker ifrån sig. Han uppger att han är osäker på vad som finns i lådan eftersom det var länge sedan han gick igenom den, har för sig att det är lite anteckningar, en del brev, gammal post eventuellt någon dagbok men är inte säker. Han uppger att lådan är stor som en flyttlåda. Han uppger att en del av anledningen till att han inte släpper lådan ifrån sig är för att hans mamma har tagit allt annat som var “Ett”s tillhörigheter och att de hade också velat få ta del av sin systers saker.

De har förhört “Två” hemma hos honom(20110208) och delgivit honom misstanke om egenmäktigt förfarande:  “Två” erkände brottet egenmäktigt förfarande. Han vet att hans mamma, som är dödsbodelägare, har rätten till lådan med sakerna. Han behåller lådan eftersom det är det enda han har kvar från systern och han vill även att andra skall få ta del av något från dödsboet. Han vill inte berätta var han förvarar lådan. Han har den inte i lägenheten där han bor. Han studerar och lever på studielån. Han har en skuld till Kronofogden på 10 000 kronor.

Polisen genomför också en husrannsakan, “eftersökande av föremål som är underkastad beslag”, men som det står: “Aktuell låda påträffades ej.”

 

Notera:  “Lådan” med lite anteckningar och en dagbok har nu förvandlats till en flyttlåda.

Notera: Han anser sig ha rätt att strunta i lagen bara för att han tycker annorlunda.

Notera: Han påstår även här att han inte har fått ta del av sin systers saker som finns hos mig. Har han frågat? -NEJ!  Har han hört av sig? -NEJ!  Har han överhuvudtaget hört av sig på något vis de senaste tre och ett halvt åren? -NEJ!  Hörde han ens av sig när han i somras flyttade tillbaka till vår stad? -NEJ!

Notera: Han tycker att det är han som har rätt att se till och välja vem som ska få ta del av sakerna. Inte dödsboet.

 

Någonstans har någon en flyttlåda med saker som tillhör min dotters dödsbo hemma hos sig. Någonstans finns det någon som skyddar en brottsling. Någonstans finns det någon som tycker att det är rätt att vara olaglig och att göra omoraliska handlingar.

“Två” har påstått att jag har förstört hans liv.

Det är i alla fall inte jag som har lärt honom att ljuga, stjäla, misshandla folk, hamna hos Kronofogden och i straffregistret…

 

förundersökningen, egenmäktigt förfarande del 2

 

Först kändes det som att detta var ett ärende som polisen inte på något sätt skulle prioritera och i november var det också tal om att förundersökningen skulle läggas ner. När jag nu läser igenom protokollet förstår jag att polisen som höll i utredningen verkligen har gjort så gott han har kunnat. En stor eloge till honom.

 

Han, polisen, har pratat med juristen (20101215) och begärt ut de handlingar hon hade.

Han har förhört Honom per telefon (20101028).  Som den “ansvarsfulle” far Han alltid har varit rentvår Han sig själv och skyller ifrån sig på sin son “Två”.

Han har också förhört “Tre”, också det per telefon (20101129). Hon uppger att hon inte har sett lådan. Hon säger att “Två” har behållit lådan med saker som ett minne efter “Ett” för att de inte har fått ta del av några saker efter henne, allt har (mitt namn) behållit själv. Hon vet inte var eller vem som har lådan.

 

Notera: “Två” uppger att han har behållit sakerna för att alla ska få ta del av dem. Hans syster säger att hon inte har sett dem. Vem far med osanning?

Notera: De anklagar mig för att ha behållit “Ett”s saker för mig själv och därför har rätt att göra likadant. Jag har inte behållit hennes saker för mig själv. Inte ens hennes avskedsbrev. Har “Två” eller “Tre” hört av sig och önskat att få ta del av de saker jag har? Svaret på den frågan är NEJ! De har bara konsekvent anklagat mig för att hindra dem från att ta del av sakerna.